Estnisk litteratur

Från Estnisk litteratur i svensk tolkning | wikin
Hoppa till: navigering, sök

Detta är en litteraturhistorisk översikt över den estniska litteraturen. (Under uppbyggnad, förstås. Välkommen att komplettera. --Joakim 26 november 2009 kl. 00.39 (UTC)) Se även Wikipedias artikel i ämnet.


Litteraturen i det självständiga Estland (1920–1940)[redigera]

Den nationella självständigheten medförde av naturliga skäl helt nya förutsättningar, möjligheter och krav på kulturskaparna i landet.
       Författarna organiserade sig: år 1922 grundades Eesti Kirjanike Liit, Estniska författarförbundet, som började ge ut en egen tidskrift, Looming (Skapande). Vid sidan av estnisk originallitteratur publiceras även talrika översättningar ur världslitterturen.
       Litteraturen utvecklades snabbt och intensivt. Under den korta period som det är fråga om kan flera disparata litterära inriktningar och strömningar urskiljas. De första åren av självständighet utmärktes av experimentlust och senromantiska stämningar. Snart gjorde emellertid en ny slags realism intåg. Den nya realismen hade till en början formen av landsbygdsrealism med A. H. Tammsaare (Anton Hansen) som främste representant. Även Albert Kivikas (1898–1978) tar till breda miljöskildringar i sina romaner om nyodlare. Senare tillkommer (för)stadsrealism. Den främste represenatanten för denna inriktning är August Jakobson (1904–1963) och dennes debutroman Vaeste-patuste alev (Fattiga syndares förstad; 1927).
       Under 1930-talet skrevs och publicerades många historiska romaner, bland andra sådana där handlingen förlagts till Vabadussõda, 1918–20 års frihetskrig; så exempelvis Albert Kivikas Nimed marmortahvlil, I (Namnen på marmortavlan; 1936). Samtidigt kan man möta leda inför den grå realismen. Sådana känslor kommer till uttryck i Arbujad-gruppens formsäkra lyrik (Betti Alver, Bernard Kangro, Uku Masing, Paul Viiding, Heiti Talvik, Kersti Merilaas, August Sang). En motsvarande intensifiering av den stilistiska inlevelsen i allmänmänskliga problem möter samtidigt också i prosalitteraturen, där allmogeromanerna under 1930-talets senare hälft kompletteras av romaner som hämtade stoff och miljö från Estlands kust- och öbefolkning (August Mälk, 1900–1987 och Aadu Hint, 1910–1989).
       Mot slutet av 1930-talet varslade Karl Ristikivi (1912–1977) om sitt förestående omfattande författarskap genom en romansvit som handlade om en familj som sökte sig från landsbygden för att arbeta i fabrik i städerna: Tuli ja raud (Eld och järn; 1938), Õige mehe koda (Den rätte mannens hus; 1940; ursprungligen utgiven under titeln Võõras majas, I främmande hus). Huvuddelen av Ristikivis produktion blir emellertid till i exilen efter andra världskriget.

Den estniska litteraturen efter andra världskriget: i Sovjetestland och i exil[redigera]

Efter andra världskriget var den estniska litteraturen splittrad i två hälfter. Närmare en tredjedel av det förkrigstida estniska författarförbundets medlmmar flydde från Estland och bosatte sig i väst. Där grundades mycket snabbt olika förlag som började ge ut estnisk litteratur, såväl nyupplagor av tidigare verk som nyproducerade alster. Författarna var i de flesta fall redan välkända och etablerade, som Marie Under och August Gailit. Andra hade hunnit debutera i Estland innan de hamnade utomlands och där fortsatte att följa sitt kall som författare; huvuddelen av deras samlade produktion utkom i exil. Till den kategorin hör Karl Ristikivi, Valev Uibopuu och Kalju Lepik. Men jämte dessa började även yngre författare ge sig till känna, sådana vilkas litterära verksamhet helt igenom försiggick utanför Estland och på estniska. Så blev fallet med Helga Nõu och Elin Toona.
       I Estland utkom under de första tio åren efter världskrigets slut väldigt lite nyskriven skönlitteratur. Faktum är att exillitteraturen länge dominerade såväl kvantitativt som kvalitativt. Detta förhållande gällde fram till 1960-talet då den s.k. tövädersperioden medförde en liberalisering av kulturlivet i Sovjetunionen och Estland. Detta märktes först inom lyriken som levde upp högst påtagligt (Jaan Kaplinski, f. 1941; Paul-Eerik Rummo, f. 1942; Hando Runnel, f. 1938, Viivi Luik, f. 1946; Juhan Viiding, 1948–1995). Även flera senare kända prosaister debuterade som lyriker, t.ex. Jaan Kross och Mats Traat (f. 1936).
       De flesta tidiga prosaisterna i Sovjetestland hade debuterat under mellankrigstiden. Under 1960-talet trädde en hel plejad yngre författare fram, bl.a. Enn Vetemaa (f. 1936) Arvo Valton (f. 1935), Aimée Beekman (f. 1933) och Mati Unt (f. 1944). Såväl ämnesval som sättet att behandla stoffet styrdes emellertid i hög grad av vad ockupationsmakten officiellt kunde tillåta; all tryckt litteratur var föremål för förhandsgranskning av censuren. Med hjälp av anspelningar, allegorier och ironi gav mången författare luft åt viss samhällskritik och försökte tänja på gränserna för det tillåtna. Läsarna lärde sig snabbt att läsa mellan raderna.
       Under 1970-talet började Jaan Kross ge ut sina historiska romaner och seglade därmed snabbt upp som en centralfigur i estnisk litteratur. Ungefär samtidigt blev Raimond Kaugver (1926–1992) allmänt uppskattad både som prosa- och skådespelsförfattare. I talrika romaner skildrade han olika sidor av livet i Sovjetestland. Hans roman Nelikümmend küünalt (Fyrtio stearinljus; 1966) blev en stor litterär händelse, kanske inte så mycket för sitt språk och sin stil, utan för det ämne som den avhandlade. Romanen skildrade nämligen det komplicerade öde som rönt en man som återkommer till Estland från ett sovjetiskt fångläger. En annan litterär händelse av rang inträffade när Heino Kiik gav ut sin roman Tondi öömaja (Spökets nattkvarter; 1970). Boken är skriven med verklig svart humor och behandlar livet på landsbygden under och efter tvångskollektiviseringen. Ett uppmärksammat prosaverk från 1985, Viivi Luiks Seitsmes rahukevad (Den sjunde fredsvåren), handlar om samma tid och är skrivet ur ett barns perspektiv.
       Under de politiskt högaktiva åren i slutet av 1980-talet utgavs få prosaverk; den litterära scenen dominerades åter av lyriken. Samtidigt gavs många publicistiska debattböcker ut.