Min själ i träda ligger…

Från Estnisk litteratur i svensk tolkning | wikin
Hoppa till: navigering, sök

Dikt av Rudolf Reiman


Min själ i träda ligger utbredd,

stor tystnad, ensamhet,

och av heta solstrålar svedd

den stora öknens ynklighet.


I fuktig rost för längesedan

föll kärleken i glömska

och på den kala slätten vek hädan

ungdomens grönska.


Ännu strövar krokig, kedjad

en svårmodig strävan,

den strävan en svår smärtas smedja,

fädernas bävan.


De hade alla begett sig

nedtyngda av svårmod;

de hade alla gått bort sig

på naken, ödslig jord…


… Den heta solen bränner

den nakna jorden till slut,

och i den brända skorpans händer

skall myskmalvan slå ut…