På Peipus

Från Estnisk litteratur i svensk tolkning | wikin
(Omdirigerad från På Peipsisjön)
Hoppa till: navigering, sök

Novell av Juhan Liiv. Originalets titel: "Peipsi peal". Vissa avvikelser från originaltexten har markerats med fotnoter, och tas upp under Noter nedan.


När kylan mitt i vintern blir riktigt bitande, skakar den tillfångatagna Peipussjön sina bojor. Från hennes stumma, under isens bojor tigande inre hörs kanonliknande smällar, och i den omätliga snövidden blir blå ränder synliga – för den närvarande betraktarens öga skymtar blåskimrande vatten vid stranden, först likt ett brett dike, som när det hinner längre bort blir allt smalare och till sist försvinner som en blå tråd, som ett hårstrå, in i det grå himlavalvet. Det är sprickor, som kylan har alstrat i isen. Förundrad blir en främmande betraktare trots den bitande kylan stående ett ögonblick på stranden vid sjöarnas sjö. Lyssna! Smällar och flåsningar och så brummanden, liksom for Kalev i en sexspänd släde knakande över isen. Det är den finske frostfarbrorn som brummar där, med nordanvinden framför och is-släden bakom sig. Nej, det är en orörlig, pucklig, av höstens stormar ihopkastad driva isstycken. En knakning ljuder, och precis framför åskådarens fötter springer ett knappt synbart streck spikrakt upp över sjön. Snart blir det dock bredare och efter någon timme är det en bred spricka.
       Sådana sprickor har ju också krävt människors liv. Ve dem som färdas över sjön, när de långt ute kommer fram till en spricka, över vilken hästarna inte kan hoppa, och natten faller på. Många gånger har fiskare och andra som färdats över sjön blivit fångna en natt eller två; många gånger har en spricka också — om djuret märker sprickan så sent, att det inte längre kan stanna — svalt häst, färdmedel och man i ett stycke. Och det var sprickor, det, bara Peipus sprickor!
       Ännu farligare är Peipus vid islossningen. Då är hon svår att lita på, svår att lämna obetrodd. Ibland vill isen verkligen inte ge efter. ”I år rådde inte heller Göran på Peipus!” säger en strandbo, när Peipus förblir frusen riktigt länge, ända till Sankt Görans minnesdag. Ibland frågar hon dock inte alls efter kalendern. När vintern inte har varit särskilt intensiv, när sydanvinden kommer från Emmas famn, från den flodmynningen, vaknar den i dödssömnen slumrande jättens bröst till liv över en natt, och hon bryter plötsligt sina bojor, och hennes ilskna tjut förkunnar för fiskarbyarna på stranden att hon har kastat av sina fängsel. På morgonen ser strandbon blåskimrande vatten med flytande, och på stranden uppkastade, isblock. Ve den, som i sådant väder går ut med not, eller ännu mera den, som i sådana stunder företar sig en överresa!
       För tjugo år sedan stod en morgon i mars två vandrare där på Peipus strand, i närheten av staden Oudova, och diskuterade. Männen var från Lohusuu, Körsbärsbergets Jaak och Korsspetsens Rein, som ett par veckor tidigare hade gått bortom Peipus för att se hur landet låg. I Ryssland[1] var det vid den här tiden lätt att hyra små herrgårdar, och något annat Ryssland kände varken Lohusuu- eller Kodaverekarlarna än det som fanns bortom[2] Peipus. Skräck och längtan stod verkligen att läsa i männens ansikten, när de tittade hemåt, där deras nära och kära väntade. Varmt väder, töig sydanvind och isen på Peipus i ett vattnigt, bräckligt skikt – det bådade inte något gott för männen. Plötsligt var det fara för att isen skulle gå upp, därför hade båda skyndat med köpet — går isen upp, vad gör du då utan pengar bland ett främmande folk? Men sjön verkade väldigt opålitlig — vad göra? Säkert en halv timma tittar männen hemåt, och så varandra i ögonen; ingen av dem vill ha första ordet.
       ”Vi går, Rein!” Jaak tittar mot himlen — det var svårt för honom att säga detta. Hans följeslagare tittar frågande på honom — inte på grund av vad han säger, han ville precis själv säga detsamma till Jaak, utan därför att det skänker honom tröst att titta på kamraten.[3]
       ”Vi drunknar, Jaak.”
       ”Om vi drunknar så drunknar vi i Guds namn, Rein.”
       Och igen mäter männen den kala isvidden. Vägen är utstakad, de är båda duktiga vandrare, de skulle hinna hem till kvällen.
       ”Jag går, Jaak.”
       ”Jag med!”
       ”Antingen drunknar vi eller inte, Jaak.”
       ”Liv eller död, Rein. Min fru är på det viset där hemma — hon kan dö på kuppen, och då får jag inte se henne mera, om jag väntar med att gå över isen.”
       Modigt och hållande varandra i händerna börjar Jaak och Rein färden. En genomträngande sydanvind blåser i sidan och ett tjockt moln täcker himlen, men i deras hjärtan är mod, lemmarna är starka och snabbt ligger alltmer land bakom dem. Allt ser ut att gå väl. Molnigt väder skrämmer dem inte, vid lunchtid är de ju gissningsvis vid mitten på sjön. Isen är visserligen vattnig, men i det stora hela obruten.
       Nu börjar tjock blidsnö att falla.Vinden ylar starkare och driver snön i ögonen på männen. De kan knappt urskilja vägpinnarna, grenarna. Männen blir något förskräckta, men stegar tappert vidare. Att döma av tiden är de ju halvvägs över sjön, men det är ett hemskt sjå att gå i den starka vinden. Den rycker i deras kläder, river i deras rockslag, som vore den ilsk för att de inte ger efter för dess makt.
       Där – vad är det – långt borta brusar något! Som förlamade stannar Jaak och Rein för att lyssna – verkligen, avlägset i vinden brusar vatten! Isen håller på att gå upp. Männen ser visserligen inte ännu hur den bryts upp, men de vet vad som sker där i fjärran: vattnet skummar, isstycken dansar, och knakande bryter vågorna loss ett stycke efter ett annat – förfärligt, förfärligt!
       ”Vi är förlorade, Jaak!” ropar Rein. Han tar mössan från huvudet, läser Fader vår – ”Vidare, Jaak!” ropar han så.
       Männen skyndar, sorlet blir starkare. Isen flåsar och skakar under fötterna. Vidare, vidare, fort, fort!
       Männen stannar upp ett ögonblick. Man tar bältena från midjan, binder ihop dem, och när de inte ger den beräknade längden, skär man ryggsäckarna i remsor, slår ihop dem och binder fast dem vid änden. Man lindar varsin ände runt handen. Om en faller i, kan den andre dra upp honom – isen under fötterna förblir inte hel länge till. Allt detta sker med våldsam brådska. De lovar båda heligt att ta hand om varandras fruar och barn, om någon av dem skulle lyckas undkomma, vill säga. Vidare, vidare! Sorlet blir större, vinden full storm, snön kommer som en vägg – o Gud, o Gud!
       ”Jag skänker kandelabern till kyrkan, om jag undkommer!” ropar Rein. ”O Gud, o Gud!”
       Jaak svarar inget, men han lovar i sitt hjärta att aldrig mera slå sin fru, om Gud räddar honom, aldrig skaka vatten i linnemåttet för att lura handelsmannen, aldrig utfodra hästen på grannens äng om natten, aldrig småsova i kyrkan under predikan, aldrig lägga agnar i förrådets spannmål – aldrig någonsin något sådant mera.
       Hade någon trogen själasörjare i det ögonblicket kunnat se in i dessa mäns hjärtan, skulle han sannerligen ha glatt sig.
       ”Skynda på, skynda på, o Gud, o Gud!”
       ”O Gud, o käre Jesus!”
       Om ytterligare en timmes tid vore dem given, då skulle de undkomma med livet. Redan kunde man tydligt höra isen knaka – om ytterligare en timmes tid vore dem given! Det kan inte längre vara långt till fast mark. Skynda på, skynda på!...
       Vatten skvätter upp under stövlarna, det är ju så mycket av det på isen. Redan – åh, redan ser man siluetten av Lohusuus kyrktorn, men redan syns även vatten.
       Ytterligare ca fem verst
       Isen skumpar, flåsar, linjer går upp i den. Om ytterligare en halvtimmes tid vore dem given – O Gud!
       En verst
       Isen bågnar under fötterna – man kan tydligt känna att den är mjuk som gröt, men än håller den ihop – en enda kraftig våg, så skulle den brytas upp! Ett enda ord är på männens läppar, ett enda: Gud.
       En halv verst
       Männen hoppar från ett isflak till ett annat, mer än en gång har den ene dragit den andre ur vattnet, ännu ligger liv och död i kamp med varandra.
       Ännu – ?
       ”Ah, för helsike, land!” utbrister Rein, upp till knäna i vatten, i vilket han fallit från ett isflak, – ”Jaak, land, för helsike, fötterna är redan på botten!”


”Ljusstake som ljusstake”, tänker Rein och skänker i kandelaberns ställe en liten ljushållare. När Jaak en vecka senare skall gå med lin till handelsmannen, skakar han ilsket lite vätska i varje packe: ”Högre skatter – för handelsmannen är det en eller två rubler mer eller mindre.”

Noter[redigera]

  1. Originalet har "Ryssland" inom citattecken som här, vilket jag inte riktigt förstår anledningen till.
  2. Originalet har "bortom" inom citationstecken som här, vilket jag inte riktigt förstår anledningen till.
  3. Den version av texten som jag har översatt ifrån har: "Ta seltsimees vaatab küsides ta otsa — mitte sellepärast, mis ta ütles: ta ise tahtis sedasama praegu Reinule ütelda, vaid et seltsimehe otsa vaatamine talle tröösti annab." Jag har alltså bytt ut Rein mot Jaak i den här meningen, eftersom jag inte kan se hur det går ihop annars. Uppenbarligen är det Jaak som säger första meningen, och om Rein då är hans följeslagare, så borde ju Rein ha velat säga detsamma till Jaak, inte till sig själv.